Neuropedagogik i förskolan

Vid årets Förskolesummit lyssnade jag och några kollegor till Lena Aronsson som arbetar vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, avdelningen för förskollärarutbildning och förskoleforskning.  Föreläsningen, som vi skulle reflektera över och dela med oss av i detta forum, hade rubriken Neuropedagogik i förskolan.

Föreläsningens budskap?

Lena Aronsson talade om pedagogisk neurovetenskap. Föreläsaren hade tendens att hoppa mellan olika saker och inte alltid återkomma till det hon sagt att hon skulle återkomma till senare.  Det saknades en röd tråd, och det huvudsakliga budskapet var en aning svårfångat.

Den forskning Lena Aronsson bedriver handlar om mötet mellan det neurovetenskapliga forskningsfältet, förskolans teorier om barns lärande och de förskoledidaktiska praktikerna. Kort sagt: Hur hjärnforskning kan bidra till utveckling i förskolan.

Kluven valnöt

Pedagogisk forskning kan inte kan svara på alla frågor som rör barn i förskolan. Ett exempel är hur sömn – eller snarare bristen på sömn – kan påverka ett förskolebarn. För att få kunskap om detta behöver vi annan forskning än den som ryms inom det pedagogiska fältet.

Lena talade bland annat om vad som händer om vi för in fler kunskapsteorier i förskolan och vad det i så fall skulle innebära för förskolan som ska vila på vetenskaplig grund. Ska förskollärare ha kunskap om olika slags aktuell forskning och omvandla forskningsresultat till pedagogisk praktik? Eller är det den pedagogiska och förskoledidaktiska forskningen som ska ge stöd i att översätta och omvandla olika teorier till pedagogisk praktik?
Dessa frågor kan enligt föreläsaren vara tänkbara frågor för forskare att samarbeta kring.

Våra reflektioner

Föreläsaren hävdade att det till viss del är en myt att vi lär oss på olika sätt och behöver individuell undervisning. Alla mår bra av en varierad undervisning. Detta är något som vi fastnade för.
Vad gäller införande av fler kunskapsteorier i förskolan tänker vi att forskare förhoppningsvis tar ansvar för att olika viktiga frågor lyfts in i förskolepraktiken. Själva behöver vi fokusera på den dagliga verksamheten och det som är vårt ansvar. Vi behöver inte gå genom psykologisk vetenskap för att hitta lösningar, de finns i förskoleforskningen.

Detta tar vi med oss

Vi behöver inte välja en specifik teori att utgå ifrån. Vi har mycket att hämta från olika professioner och det finns flera kunskapsstilar. Det ska vara tillåtet att tycka olika och vi måste inse att det kan vara en styrka.

När vi försöker nå konsensus i en diskussion inom förskolan kan forskningen inte alltid hjälpa oss. Det finns inget tydligt ”rätt” svar, det är så många olika komponenter som påverkar. Att göra lika är inte att ge en kaka till varje barn. Något barn behöver kanske två kakor, ett annat barn ingen kaka alls. Vi behöver se varje barns behov och tillgodose det. Likvärdighet betyder inte alltid samma sak som lika.

/ Sara Enbom, Ingela Svedlund, Christina Ekholm Lindberg, Emelie Fors och Marie Åhlstig Söderqvist