Normvidgande alternativ på Skogsgläntan

Barn- och Elevhälsans utbildningDet normkritiska arbetet har förändrat både pedagoger och lekmiljöer på förskolan Skogsgläntan. Generellt handlar det om att visa barnen en bredd av variationer och möjligheter. Men för att vidga normer på ett bestående sätt, måste skolan ta vid.

En dinosaurie i bondgårdens hage? Brandmansutrustning i kökshörnan? Absolut! Detta är ett högst medvetet drag av pedagogerna på förskolan Skogsgläntan i Häggenås.

På en stol i lekköket hänger brandmanskläder.

– Vi blandar material i våra miljöer. Dockor och dinosaurier tillsammans, eller dockor bland bilarna. I lekhuset kan vilka figurer som helst bo. Babblarna. Djur. Eller människor med funktionsvarianter, säger Katarina Larsson.

På väggen sitter en bild föreställande Snövit i rullstol. Ja, varför inte? Linda Ros visar några målarbilder som finns med i förskolans urval: Superman som bakar. En skidåkare som bara har ett ben.

– Vi väljer ut bilder i syfte att visa på alternativ. Vi vill visa barnen att det finns alla varianter och möjligheter, säger Linda.

Bilderböcker som bibliotekspersonal valt utifrån diskrimineringsgrunderna. Kalle med klänning. Titta skogen. Konrad och karamellerna.

De nya inslagen på Skogsgläntan är ett resultat av pedagogernas normkritiska arbete som tog sin början för snart tre år sedan.

– Föräldrar ställde frågor om på vilket sätt vi jobbade normvidgande på förskolan, och det hade vi väl inte tänkt på så mycket. Vi kände att vi behövde bli bättre på det och personalen började jobba med boken Normkreativitet i förskolan, berättar Katarina.

Skogsgläntan var med andra ord redan igång när det blev deras tur att delta Barn- och Elevhälsans utbildning i normkritik som byggde på samma bok. Läs om Barn- och Elevhälsans satsning här.

– En stor vinst med utbildningen var att alla pedagoger på förskolan fick gå. Nu har vi samma grund att stå på, det är jättebra. Att få tips och idéer från de andra förskolorna var också värdefullt, säger Linda.

Kursen, som utgår från de vedertagna diskrimineringsgrunderna, blev som en fördjupning av det arbete som Skogsgläntan redan hade påbörjat. Medvetenheten hos pedagogerna ökat avsevärt.

– Men först var vi rädda för att göra fel. Skulle vi kunna ha Barbiedockorna kvar eller blev det tokigt? Nu vet vi att vi kan ha dem kvar. Vi ska tillföra saker, inte ta bort. Vår uppgift är att visa barnen att det finns olika alternativ utan att prata så mycket om det, säger Katarina.

Lekfigurer- Färgad äldre dam med rullator och en ung man i rullstol med en basketboll.

Små barn är flexibla. Om en lekfigur med rullstol plötsligt flyttat in i lekhuset uppstår inte många frågor. Det är fullständigt naturligt. Frågor kommer i huvudsak när de läser böcker tillsammans. Bibliotekspersonalen hjälper till att leta fram bra barnböcker som täcker in alla diskrimineringsgrunder.

Boken Normkreativitet i förskolan innehåller många praktiska övningar. Häromdagen provade Linda och Katarina en påklädningslek med 4-5-åringarna. Barnen jobbade i par där den ena hade förbundna ögon och den andra inte fick använda armarna. Kul men svårt!

Katarina Karlsson porträtt
Katarina Karlsson

– Då fick de själva uppleva hur det kan vara. Vi hade också tittat på film om mun- och fotmålarna och sedan fick de prova att måla med munnen själva. De tyckte att det var roligt och samtidigt hjälper vi dem att få upp ögonen för att det finns annat än normen, säger Katarina.

Genom utbildningen har pedagogerna också blivit medvetna om vad de säger när de pratar med barnen. Idag gör de vad de kan för att uttrycka sig könsneutralt. Brandbekämpare och snöfigur är exempel på ord som de använder – för det kan ju lika gärna vara en kvinna som släcker elden och en snögumma som barnen bygger.

Linda Ros, porträtt
Linda Ros

– Vi pratar inte heller så mycket om flickor och pojkar, hon och han. Vi använder mest barnens namn.  Vi kan ju inte veta vad de känner sig som. Men om de vill vara superhjältar och prinsessor, då får de ju självklart vara det, säger Linda.

– Det är viktigt att man börjar det här arbetet tidigt och öppnar upp för alla möjligheter. Små barn är oftast inte medvetna om någon tydlig indelning. Jag hoppas att det arbete som vi gör i förskolan kan leda till att barnen blir mer accepterande. Men då måste de jobba vidare med det i skolan. Där börjar det riktigt stora jobbet, där är barnen mer rädda för att avvika från mängden, säger Katarina.

Text och foto: Mi Edvinsson