Inkludering – en tolkningsfråga?

Inkludering och hög måluppfyllelse – hur går det ihop? Att vi ens ställer frågan beror enligt Bengt Persson på en misstolkning av begreppet som eventuellt kan ha historiska orsaker.

Specialpedagogerna i Östersunds kommun fick ytterligare en föreläsning på temat inkludering, detta när Bengt Persson från Högskolan i Borås besökte deras nätverksträff. Bengt Persson är professor i specialpedagogik och ingår i en grupp som ägnar sig åt inkluderingsforskning. Läs mer här.

Vårt historiska arv

Historiskt sett har den svenska skolan sedan 1890 övervägande ägnat sig åt exkludering. Outbildade ensamma lärare slet med stora klasser i en svår arbetssituation, vilket ledde till att svagpresterande till slut fick bilda egna klasser. Bra för alla, tyckte många, men det hördes också protester. Allt sedan dess har diskussionen pågått och den politiska pendeln svängt fram och tillbaka.

Segregeringen nådde sin absoluta kulmen under 1940-talet då barn, med psykologin som grund, sorterades efter IQ och fysiska handikapp. En rik flora av olika skolor, med olika läroplaner och olika betygssystem, växte fram tills staten kom på andra tankar.

Ett verkligt paradigmskifte kom först med grundskolereformen på 1960-talet, en reform sprungen ur önskan om en skola som passade för ett demokratiskt och solidariskt samhälle.

Misstolkning av ett begrepp

I denna skola växte specialläraryrket fram, växte och växte tills kritikerna runt 1990 gick till storms och menade att stödundervisningen bara var ett sätt för lärare att bli av med problem och slippa utveckla sin pedagogik. Och så klev den nya specialpedagogen med sin handledande roll in i skolan. Man började även tala mer och mer om begreppet inkludering, vilket kanske har fått en och annan pedagog att slå sig för pannan och undra hur kunskapsmålen ska kunna uppnås om alla elever till varje pris måste befinna sig i samma klassrum hela tiden.  Detta synsätt är enligt Bengt Persson den stora missuppfattningen.

Bengt Persson

– Inkludering handlar inte om att alla elever alltid ska befinna sig i samma klassrum. Det handlar inte heller enbart om att barn och elever med funktionsnedsättning ska gå i vanliga grupper, den tolkningen är också för snäv, säger Bengt Persson.

Att svenska pedagoger lätt tolkar det så kanske har att göra med vår historiska tradition av segregering i skolan. Sverige är fortfarande det enda land i Europa som har två olika, statligt lagstadgade, skolformer som baserar sig på elevers IQ.

Vad menas egentligen med inkludering?

Frågan om inkludering är enligt Bengt Persson oändligt mycket större än en rumslig fråga. Det är inte heller något som bara diskuteras i Sverige, utan i hela EU, i det europeiska utbildningssamarbetet*. Inkludering handlar om att ge alla samma chans till utbildning, en utbildning för jämlikhet, demokrati och bereskap för framtiden.

– Jag skulle säga att frågan om inkludering är en tankestil, där inkludering utgör en vägledande princip som syftar till att bidra till ett mer inkluderande och hållbart samhälle, och gör eleverna till medborgare som klarar att bemästra framtidens utmaningar. För att få sådana medborgare är det viktigt att olika grupper av människor konfronteras med varandra, säger Bengt Persson.

Hur inkludering och hög måluppfyllelse går att förena verkar alltså vara en fråga om hur vi tolkar begreppet inkludering. Sett ur Bengt Perssons perspektiv finns det inga motsättningar här emellan. Och det bör det ju heller inte vara.

Text och foto: Mi Edvinsson

EU-logga
*EU har ingen lagstiftande kompetens inom utbildningsområdet, men medlemsstaterna samarbetar ändå i hög grad kring sin utbildningspolitik, drar upp gemensamma riktlinjer och utbyter erfarenheter.  Den strategiska ramen för europeiskt utbildningssamarbete kallas Utbildning 2020. Intressant att läsa!

 

 

 

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »