Små förändringar gör stor skillnad

I sitt projekt om anpassning av lärmiljöer har Mimergårdens lärare bland annat testat kooperativt lärande och att låtit eleverna själva välja sin arbetsmiljö. På bara åtta veckor märktes skillnad.

Ett tre terminer långt projekt är till ända på Mimergården. Projektet, som drivits med hjälp av bidrag från Specialpedagogiska Skolmyndigheten (SPSM) har syftat till att anpassa lärmiljön – pedagogiskt, fysiskt och socialt – för så många elever som möjligt. Läs mer om projektets utgångspunkt och förutsättningar här. Gruppvis och efter intresseområde har lärarna förkovrat sig genom litteratur och testat olika saker i sitt klassrum, så kallad aktionsforskning.

Skillnad när eleverna själva fick välja

Cecilia Thorgerzon, var med i gruppen som ville se om den fysiska – och i viss mån också den sociala – lärmiljön kunde påverka elevernas lärande. Hon ansvarade då för en årskurs 2. De andra lärarna undervisade i årskurs 3 och 4. För att begränsa sitt forskningsområde koncentrerade de testerna till de matematiklektioner som eleverna jobbade med traditionellt läromedel, men allra först fick eleverna i en enkät svara på frågor om hur de helst skulle vilja jobba på dessa lektioner om de fick välja.

– En elev i årskurs 2 kan ha lite svårt för att uttrycka sådant, men enkäten visade i alla fall att många trodde att de ville jobba tillsammans med någon, säger Cecilia.

Elever arbetar vid ståbordet. Foto: Mi Edvinsson, Pedagog Östersund.I de olika klassrummen erbjöds flera olika miljöer på de traditionella matematiklektionerna. Beroende på lokaler så det inte exakt likadant ut hos alla. Någon fick tillgång till grupprum, någon hade en flyttbar vägg inne i klassrummet för att kunna skärma av. Cecilia ordnade med hemmagjorda ståbord i sitt klassrum och hade också en matta för elever som ville ligga på golvet och jobba. 1 lektion i veckan under 8 veckor fick eleverna själva välja hur de ville jobba. Enskilt eller tillsammans. Sittande, liggande eller stående. Själv satte sig Cecilia vid ett bord i klassrummet där elever som ville ha mycket hjälp kunde sätta sig. Hon var nyfiken på vad hon skulle få se. Skulle eleverna kunna ta ansvar över sitt eget lärande? Skulle hon i högre grad bli en resurs om hon satt stilla med dem som behövde mest hjälp istället för att gå runt till alla som hon brukade?

– Jag kan konstatera att det blev väldigt lugnt på dessa lektioner och att 14 av 15 elever i årskurs 2 klarade att göra ett bra val som passade dem. Jag var till stor hjälp där jag satt, och hade dessutom bättre överblick över klassen än när jag går runt. säger Cecilia.

Oavsett om eleverna valde att ligga på mattan, stå eller sitta, jobba i tyst rum eller tillsammans med kompisar, kunde Cecilia märka att elevernas ansvarstagande och motivation ökade när de fick göra egna val. De var också duktiga på att hjälpa varandra.

– Tänk att så små förändringar kan göra så stor skillnad! De elever som behövt avskärmning eller matta har ju kunnat få det förut också, men då är det ju läraren som har styrt det, och bara mot just den eleven. Nu omfattades alla, och valet gjordes av eleverna själva. Det blev inte utpekande på samma sätt.

Att våga släppa kontrollen

Hur eleverna normalt varit placerade i sitt klassrum har skilt sig från klass till klass. Hos Cecilia har eleverna alltid suttit i grupper, men grupper som hon som lärare hade bestämt.

– Det gick bra när de själva fick välja också. De duktigaste eleverna valde ofta att sitta med andra på samma nivå för att sporras. Någon ville sitta med bästa kompisen. De fixade det bra. Som lärare måste jag våga släppa kontrollen och lita på att det funkar, säger Cecilia.

Elever ligger på mattan och gör mattetal i boken. Foto: Mi Edvinsson, Pedagog Östersund.Naturligtvis är det inte så enkelt som att bara släppa eleverna fria hur som helst. En förutsättning är att det finns mycket tydliga regler för vad som gäller på de olika platserna. I det tysta rummet är man absolut tyst. I grupprummet pratar man matte och ingenting annat. Ligger man på mattan, så ligger man, och springer inte omkring.

– Det var väl någon klass, som hade särskilt många elever, som tenderade att dra iväg lite, men då gällde det att ta tillbaka, prata och sedan prova igen, säger Cecilia.

– Det är klart att det kan ta tid innan det sätter sig ordentligt. Man får räkna med att man misslyckas någon gång, men ha tålamod och inte ge upp, säger specialläraren Maja Lundqvist.

Kooperativt lärande ökade elevaktiviteten

Anna Hjalmarsson var med i gruppen som ville undersöka om eleverna kunde ta mer ansvar genom att samarbeta för ökat lärande, så kallat kooperativt lärande. Lärarna i gruppen, som undervisade i årskurs 2 ,3 och 5, involverade först eleverna i tankar kring vad samarbete är. Eleverna fick även göra speciella samarbetsövningar. Lärarna i gruppen använde en bok om kooperativa arbetssätt  som gemensam utgångspunkt för klassrumsarbetet, men provade sedan olika strategier och arbetsmodeller utifrån vad som passade dem själva och klassen bäst.

– Jag använde modellen ”Karusellen” som går ut på att man i grupp jobbar med en uppgift. Sedan går anteckningarna över till nästa grupp som får fylla på med mer, och sen nästa grupp hela varvet runt. Till sist lyfter man innehållet i helgrupp. Ett av syftena var att få elever som inte tar så stor plats – som är blyga eller passiva – annars att bli mer aktiva. Och jag såg ju att det hände saker, säger Anna.

En annan klass jobbade enligt principen att tilldela varje elev i samarbetsgruppen särskilda roller – funktioner som man måste ta ansvar för och därmed ”tvingas” till delaktighet.

– Eleverna tyckte att det var roligt att samarbeta och att det kändes skönt att få hjälp. Elevaktiviteten ökade helt klart, säger Anna.

Cecilia Thorgerzon och Anna Hjalmarsson. Foto: Mi Edvinsson, Pedagog Östersund

Tankar kring arbetsmodellen

Lärarna på Mimergården som tycker att tiden för aktionsforskningen var väl kort, vilket förstås också kan ha fördelar genom att arbetet begränsat. Nu gäller det att de fortsätter på inslagna spår och delar sina erfarenheter med kollegor i de andra grupperna.  Arbetsmodellen i projketet har de gillat.

– Det var lätt när det avgränsades till 1 timme i veckan och var del av den vanliga undervisningen i klassen, säger Cecilia.

– Och det var intressant och kul att arbeta tillsammans med andra lärare, säger Anna.

– Ska man jobba med utveckling i skolan så är aktionsforskning helt klart mest intressant. Som vi har jobbat liknar upplägget i Mattelyftet och Läslyftet – att med vetenskapen som grund prova saker tillsammans med kollegor, säger Maja.

Den enda nackdel de kan se är med upplägget är att det är lätt att det påbörjade arbetet i en klass faller om personal byts. Det är inte lätt för en ny lärare, som inte varit med i projektet, att ta vid.

Text och foto: Mi Edvinsson

 

 

Translate »