Kreativ performance fick eleverna att lysa

I föreställningen Koreografin är det publiken som agerar på scenen medan de professionella tittar på. För fjärdeklassarna på Storviken blev det en spännande och glädjefylld halvtimma som de gärna hade kört i repris.

En gymnastiksal, mörklagd och riggad med rejäla spotlights. Några bänkar markerar var scenen börjar och slutar.  I ett hörn en glittrande discokula och på ute på golvet en pappkartong med ännu okänt innehåll. Ska detta bli en dansföreställning? Så är det sagt. Den heter Koreografin och det är publiken som ska göra föreställningen. Men hur?

I omklädningsrummet står en grupp fjärdeklassare från Storvikenskolan och väntar på att klockan ska bli prick tio. Det är lite pirrigt. Ingen vet vad som kommer att hända.

De två medarbetarna från Johanssons Pelargoner och dans. Foto: Mi EdvinssonNu öppnas dörren in till gymnastiksalen och där står Karin Wiklund och Viktor Öberg från danskollektivet ”Johanssons Pelargoner och dans”. Men idag ska de inte dansa.  I den här föreställningen är de bara scenarbetare, tekniker och pedagoger som ska guida barnen igenom deras rörelseperformance.

Alla får varsitt par hörlurar och några enkla instruktioner. När hörlurarna sätts på kommer deltagarna att höra en röst som säger precis vad de ska göra,  hur de ska röra sig, hur de ska tänka. Allt de behöver göra är att följa rösten – om de har lust.

– Det är helt okej att stanna upp och pausa om man inte har lust att göra det som rösten säger, och sen kan man fortsätta när det känns bra, säger Karin.

I Koreografin kan ingenting bli fel, det är viktigt att veta. Hur man än gör, så blir allting ändå rätt. Om man ser en kompis göra någonting helt annat än man själv, är det i sin ordning. Alla får nämligen inte samma instruktioner i sina lurar. Ingen är heller helt ensam om att få en viss instruktion.

Flicka med hörlurar. Foto: Mi EdvinssonPå en given signal trycker alla igång sina hörlurar. Rösten inleder med något som liknar en klassisk avslappningsövning. Inte alla barn klarar att blunda och slappna av på golvet. I några magar finns en liten, liten oro för vad som kommer att hända härnäst, men det släpper eftersom.

Deltagarna vimlar omkring i allt mer komplicerade rörelser. Utför praktiska uppgifter, interagerar med varandra, skapar formationer, gör konstiga gester och släpper loss i märkliga danser. Det blir en halvtimma av djup koncentration, men också många leenden och fniss. Ingen har någonsin varit med om något liknande – så hur var det?

– Fantastiskt! säger en flicka spontant.

– Jättejättejättejättekul, säger en annan.

– Får vi göra mer? Kommer ni tillbaka?

Allmänt kaos bland barnen på golvet. Foto: Mi EdvinssonElevernas hänförelse är äkta och uppriktig. Finns det månne ett uppdämt behov hos skolbarn att få släppa loss i kreativa tillåtande aktiviteter som inte kräver något annat av dem än att de ska vara sig själva? När eleverna går ut ur salen lyser de av energi och glädje.

En aktivitet som Koreografin har inget annat syfte än att barnen ska få utrycka sig med kroppen och få en häftig upplevelse,  men vid närmare eftertanke har de tränat en mängd olika förmågor: Koncentration, att följa instruktioner, samspel med andra, röra sig till musik och att våga kasta sig ut i det okända. En hel del.

Vad skulle hända om eleverna fick göra mer sådant på skoltid? En matematiklektion efter denna föreställning hade troligtvis gått som en dans.

Text och foto: Mi Edvinsson

 

 

 

 

Translate »