Handling ger hopp!

Klimatfrågan väcker känslor som ibland hindrar oss från att agera i rätt riktning, trots att det borde vara tvärtom. För ungdomar tycks en bidragande faktor vara rädslan för att sticka ut och inte vara som alla andra. Forskaren Kajsa Kramming berättar mer.

Kajsa Kramming var tidigare gymnasielärare. Nu forskar hon om relationen mellan människa och miljö och har skrivit en avhandling om hur unga förhåller sig till miljö- och klimatproblemet. Kajsa Kramming väljer att se miljö- och klimatfrågan främst som en samhällsfråga.

– Det naturvetenskapliga perspektivet på klimatet är svårt att kommunicera på ett sätt som gör att människor förstår att de måste bry sig. Kopplingen mellan människa och miljö är lättare. Mänskligheten är ju mycket mer sårbar än ekosystemen som faktiskt kan återhämta sig över tid, säger Kajsa Kramming.

En modern modell för hållbarhet där ekosystemen utgör den stora livsnödvändiga basen för samhälle såväl som ekonomi.

 

I sin forskning har Kajsa försökt förstå hur människor hanterar miljö- och klimatfrågan och vilka känslor den väcker. Kollektiv förnekelse, dubbla verkligheter, kognitiv dissonans och miljömelankoli är tillstånd som säkert många känner igen sig i.

Kollektiv förnekelse bottnar i en önskan om att leva som vanligt, vilket vi också gör samtidigt som vi undviker att prata om problemet eftersom det är allt för stort och jobbigt. Trycket från förnekelsesamhället är stort och påverkar oss alla trots att vi egentligen vet. Det gör att vi ibland upplever att det finns två olika verkligheter. En tidningsartikel om smältande glaciärer flankeras av en helsidesannons om billiga flygresor. Representanter från sjunkande önationer vädjar om ett 1,5-gradersmål medan Parisborna obekymrat plockar till sig fler varor i köpcentret. Hur går det ihop?Kognitiv dissonans uppstår när det vi vill hamnar på kollisionskurs med det som är bäst för klimatet, när lusten att köpa en ny, onödig tröja går i krockar med vetskapen om att överkonsumtion är dåligt.

– Det finns två sätt att lösa dilemmat. Antingen kan jag ändra mitt handlande och leta i second handbutikerna tills jag hittar något som passar. Eller så kan jag ändra mitt tänkande och säga: ”Äh, jag unnar mig det här idag.” Det sista är betydligt lättare, säger Kajsa Kramming.

Miljömelankoli kan närmast kan beskrivas som sorg. Sorg över världens tillstånd, över utfiskade hav och förlorade vintrar. För klimatet är miljömelankoli det sämsta tänkbara.

– Sorg är en känsla som inte inbjuder till handling. Den är passiviserande, man blir liksom fastfrusen och vet inte vad man ska göra, säger Kajsa.

Varje individ har mångt och mycket sitt eget sätt att hantera den komplexa klimatfrågan, men handling är enligt Kajsa Kramming avgörande både för att komma framåt i klimatarbetet och för att inte drabbas av klimatångest.

Ungas tankar om miljö och klimat

Kajsas Kramming avhandling, ”Miljökollaps eller hållbar framtid”, undersöker hur ungdomar uttrycker sig kring dessa komplexa frågor. I studien framgår att ungdomarna är positiva till sin egen framtid, men också att de ser dystert på miljö- och klimatfrågan. Det är svart eller vitt.

– Alla ungdomar vet exakt vad det är som är dåligt, men långt ifrån alla vet vad de ska göra åt saken. En del hanterar det genom att försöka tänka på annat istället, en del tycker att det hjälper att försöka göra bra saker i vardagen och ett fåtal tycker att man bör engagera sig på något sätt, säger Kajsa.

Det som ungdomarna tycker utgör hinder för att de ska agera mer i klimatfrågan är främst:

  • Att inte veta vad som gör nytta och hur.
  • Att inte kunna (ha råd) då ekologisk mat och miljövänliga saker kan vara dyrare.
  • Att inte vilja gå mot strömmen, vilket innebär en stor social kostnad i tonåren.

Vad behövs då för att ungdomarna ska ändra sitt beteende i hållbar riktning?

Kajsa Kramming porträtt, stort leende– De vill ha mer information om varor, de vill veta hur mycket vatten som gått åt i tillverkningen, de vill ha siffror på CO2-utsläpp per kilo mat och så vidare. De vill också ha lagar och trender att följa, för de vill göra som alla andra och inte sticka ut. Om någon stor bloggare eller modekedja sätter en trend, då kan de följa utan att vara ”motvals”, säger Kajsa.

För att skrida till handling för en hållbar framtid behöver vi enligt Kajsa ha både systemtänkande och framtidstänkande. Vi måste förstå orsak och verkan, vad som påverkar vad och hur allting hänger ihop. Vi behöver också ha visioner och idéer som gör att vi kan göra oss en bild av hur en hållbar framtid kan se ut. Inte minst de unga behöver även en stor portion hopp av det rätta slaget.

Svårt är att följa den ”rätta” vägen och styra sig själv till ”rätt” beteende i hopp om en hållbar framtid. Hoppet är med andra ord knutet till målet. Lättare är att i varje situation som råkar uppstå fundera på vad som är mest hållbart då välja det alternativet. I detta fall är det processen, själva handlingen som ger hopp – ett bättre sorts hopp.

– Det som ger hopp är att göra något själv som man tror gör skillnad. Man kan börja väldigt enkelt. Panta flaskor, inte kasta mat. Dela vad du gör på sociala medier, få feedback och känn dig stolt och glad! Det ger ännu mer handlingskraft, säger Kajsa.

Text och foto: Mi Edvinsson

 

 

 

 

Translate »