Kultur för empati och reflektion 

Pantomimteatern bjöd åk 7 på en stark föreställning med flyktingtema. Läraren Antonios Bogadakis tror att det är nödvändigt att ge eleverna denna typ av känslomässiga bilder för att de unga ska reagera och reflektera över vad det som händer i världen.  

”Det här har hänt på riktigt.” Skådespelarna från Pantomimteatern i Stockholm berättar för Storsjöteaterns unga publik hur intervjuer med ensamkommande från Afghanistan ligger till grund för föreställningen som de strax ska få se. ”Hoppet – för jag dog inte” är en gripande berättelse om två syskon som på uppmaning av sin mor ger sig av på flykt undan kriget.

På scenen: tre flyktingar i vad som ska föreställa utrymmet i en lastbil upptäcker varandra efter att ha legat gömdaVägen mot en säkrare plats kantas av hunger, törst, köld och skräck. De luras av bedragare, hamnar som slavarbetare i textilfabrik och skiljs slutligen åt på värsta tänkbara sätt. Efter färder med livet som insats, till både lands och sjöss, uppenbarar sig i mörkret ett svagt lysande hopp i form av en snölykta. 

Mimföreställningen stöds av musik, ljudeffekter och skiftande bakgrunder på en stor skärm. Skådespelarna – som själva sköter tekniken under föreställningen – gör en mycket levande föreställning. Avsaknaden av repliker är en ickefråga. Scenografin är enkel men fungerar väldigt väl. Att de genomskinliga luftfyllda plastpåsarna föreställer havsvågor råder det inget tvivel om. 

Tre skådespelare föreställande flyktingar står bredvid varandra och spanar ängsligt bortåt.Dagens föreställning är en del i Riksteatern J/H:s erbjudande att under tre år bjuda in årskurs 7 till en scenkonstupplevelse – gratis. En majoritet av kommunens grundskolor tackade ja. I Storsjöteaterns salong rymdes flera skolor samtidigt. På väg ut från föreställningen diskuterar några flickor från Storsjöskolan vad de sett.  

– Det var ett bra budskap i föreställningen, men vissa saker förstod man inte helt och hållet vad det skulle föreställa. Fast det gjorde ingenting egentligen, säger en av flickorna. 

– När vi spelat i mindre lokaler har vi haft ett samtal med publiken direkt efter, och vi har fått en hel del nyfikna frågor. En vanlig fråga har varit om storebror i föreställningen dog när de kom ifrån varandra, berättar skådespelaren My Areskoug som även står bakom idé, manus och regi till föreställningen. 

I teaterfoajèn möter Pedagog Östersund läraren Antonios Bogadakis som följt med sin klass från Torvallaskolan. Som förberedelse har han pratat med sin klass om hur det ser ut i världen, om krig och konflikter, utnyttjande av människor och att inte alla ungdomar har det så bra som i Sverige.  

– Genom nyheter och sociala medier vet eleverna vad som händer i världen, men jag tror inte att de förstår allvaret i det. Våra elever lever vid en skärm, de får allting via skärmen. Jag tror att det minskar deras kontakt med verkligheten och försämrar deras förmåga att uttrycka sig med känslor. De behöver få se vad som händer i världen på ett annat sätt, i en annan form, för att det verkligen ska tränga in och få dem att reagera och reflektera, säger Antonios. 

Antonios Bogadakis star i teaterfoajén, tittar i kameran.

Antonios Bogadakis.

 

Ingen av Antonios elever kan känna igen sig i en flyktsituation, men att tvingas iväg från sin mamma och att skiljas från ett syskon är sådant som de flesta kan föreställa sig.  

– Jag såg att mina elever reagerade känslomässigt på de scenerna, säger Antonios. 

På svenskan och SO-timmarna kommer Torvallaeleverna fortsätta att jobba kring föreställningens tema. De kommer också att passa på att prata om teater som konstform. 

Antonios tycker att det är mycket bra att eleverna får möjlighet att ta del av film och teater. 

– Det behöver de. Och de behöver också få lära sig hur man beter sig på en teater. Det är många som var här för första gången, säger Antonios.  

För en utomstående betraktare märktes detta. När sjundeklassarna livligt knuffade sig in genom dörrarna för att ta plats i salongen var det på ett sätt som förde tankarna till en fotbollsfinal. Hur man reser sig för att smidigt släppa förbi andra i bänkrader är också okänd kunskap för många. Majoriteten av eleverna i publiken var tysta och uppmärksamma under föreställningen, men det fanns även de som både var högljudda och betedde sig respektlöst mot skådespelarna. 

– Detta är inte bio. Det står människor på scenen som i högsta grad påverkas av publiken. Om föreställningen får man tycka precis vad man vill, men det är viktigt att de unga får lära sig hur man beter sig och visar respekt på en teater, säger My Areskoug. 

 

Anna och My vid bardisken i teaterformen, tittar i kameran.

Kultursamordnare Anna Åberg med My Areskoug från Pantomimteatern.

 

 Text och foto: Mi Edvinsson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Translate »