Normkritik i jämställdhetsarbetet

För att komma framåt i jämställdhetsarbetet, och kanske också för att utjämna skillnaderna i skolresultat mellan pojkar och flickor, behövs nya glasögon. Genusvetaren Lovise Haj Brade berättar varför skolan måste överge traditionellt likabehandlingsarbete och aktivt ägna sig åt normkritik.

”Stökiga pojkar och lugna flickor” är ett påstående som inte stämmer i lika hög grad som tidigare. Flickorna har blivit kaxigare. Fler flickor beter sig våldsamt. Men starkare flickor är väl vad vi alltid har velat ha? Varför reagerar då vuxna annorlunda om det är flickor som är utåtagerande? Stökiga pojkar tycks få mycket stöd i klassrummet medan flickor skickas till rektor för samtal. Beror pedagogernas starka reaktioner vid flickors utåtagerande på att de vuxna fortfarande sitter fast i sin generations normer?

Detta var några av de tankar som rörde sig i huvudet på deltagarna i RUN:s seminarieserie Framgångsfaktorer för lärande efter att de gjort observationer på sina arbetsplatser.

Jämställdhet handlar om makt

Alla människors lika värde och jämställdhet mellan kvinnor och män är några av de grundläggande värden som skolan vilar på. Skolans uppdrag är bland annat att gestalta och förmedla dessa värden. För att klara uppgiften behövs kunskap och samsyn kring olika begrepp. Vad menar man egentligen med jämställdhet?

Lovise porträttbild– Jämställdhet handlar om makt, men man kan förstå det på olika sätt, säger Lovise Haj Brade, lektor i genusvetenskap på Mittuniversitetet.

Man kan tolka begreppet numeriskt. Jämställdhet betyder då samma sak som en antalsmässigt jämn könsfördelning. Men det kan också handla om vem som har möjlighet att påverka, vems intressen som har företräde eller vem som har privilegiet att utgöra normen utan att behöva förklara sin närvaro eller position.

– Först när båda könen ses som norm kan man tala om verklig jämställdhet, säger Lovise.

Ingen är bara sitt kön

I statistiken kan vi tydligt se att pojkar presterar sämre än flickor i skolan. Dubbelt så många pojkar som flickor saknar betyg i ett ämne. Lovise menar att det långt ifrån är så enkelt som att det bara handlar om kön, något som också alla lärare vet. Om man tittar lite noggrannare inser man snart att elevers resultat beror på många olika faktorer. Britta har ADHD. Elias föräldrar är lärare. Lisa bor med en ensamstående förälder. Mohammed har föräldrar med akademisk utbildning. På individnivå är det mycket mer än kön som spelar roll.

– Det räcker inte med att behandla flickor och pojkar lika, det kan få motsatt effekt. Det är individer det handlar om. Om man i strävan mot jämställdhet endast utgår från kön är det lätt att man reproducerar tidigare föreställningar. Istället behöver vi göra en intersektionell analys, se skillnaderna inom könsgruppen och se på genus i samspel med andra sociokulturella kategoriseringar, säger Lovise.

En intersektionell analys innebär att man måste titta på många olika faktorer för att få en rättvisande bild av hur normativitet och ojämlikhet ser ut. Olika sociala kategorier tränger nämligen in i och förändrar varandra. Med ett intersektionellt perspektiv på till exempel pojkars och flickors lärande blir arbetet mer komplext, men också mer verklighetsanpassat.

– Frågan vi måste ställa oss är vad mer än det vi omedelbart registrerar som kan ha betydelse, säger Lovise.

Lovises metod är att tänka kring eleven som om det vore en gräddtårta: Vilka smaker ingår i denna helhet? Finns det vissa ingredienser som ges mer utrymme än andra? Hur kan jag ta hänsyn till tårtans helhet?

Normkritikens kärna

Normer anger ramarna för åsikter, beteenden och värderingar. De varierar med tid, plats och sammanhang. Vissa normer är demokratiserande och underlättar mellanmänskligt samspel, de är av godo. Andra normer verkar styrande och begränsande, de kontrollerar och diskriminerar. Normer skapar en känsla av samhörighet mellan alla som lever i enlighet med dessa och exkluderar samtidigt individer som inte kan eller vill följa dem.

Normen är ett ideal, en nollpunkt som allting annat jämförs med. Den som lever upp till normen får bekräftelse och fördelar. Den som står utanför bestraffas, ibland ytterst subtilt. Den där tystnaden som uppstår i klassen när Kalle berättar att han inte gjort något alls på sportlovet. Den känns.

Normer påverkar hur vi förväntas vara, se ut, vad vi ska tycka – allt. Normer fördelar också makt. Ju närmare det normativa en person befinner sig, desto mer makt och status har vederbörande. Normer anger vad som är det ”normala”. Genom detta skapas ett ”vi” och ett ”dom”, ett första och andra.

– Normkritikens kärna är att lyfta fram och granska detta vi/oss. Att inte ta det första för givet, utan se att även detta är en position som kan förändras, säger Lovise.

Den starka heteronormen

Den som själv lever ett heterosexuellt liv funderar sällan särskilt mycket på det. För de flesta som lever i ett heterosexuellt parförhållande känns det som en självklarhet. Vart vi än tittar – på stan, på tv, film och reklam – får vi bekräftelse på att detta är normen. Även om heteronormen har börjat luckras upp en aning, är den fortfarande mycket stark i vårt samhälle.

– Många institutioner i samhället utgår från att heterosexuell tvåsamhet är det normala sättet att leva, vilket bidrar till att vidmakthålla normen, säger Lovise.

Blanketter från myndigheter, juridiska texter, banktjänstemannens antagande att det är herr och fru Husköpare som ska dela på bostadslånet. Heteronormen lyser igenom överallt, så även i skolan.

RSFL har i en undersökning bland ungdomar i åldern 10-22 år frågat hur heteronormen har tagit sig uttryck i skolan. Det finns många exempel. Undervisning som är uppdelad mellan flickor och pojkar. Boksidor med släktträd där barnen uppmanas fylla i namn på mamma och pappa. En klassiker är att bjuda in en trevlig homosexuell person som får berätta för klassen hur det är att vara annorlunda.

Från tolerans till normkritik

Likabehandling har i decennier haft en framskjuten plats i den svenska skolans läroplan. Traditionellt har arbetet för likabehandling i skolan gått ut på att skapa tolerans och accepterande genom upplysning, empati och medvetandegörande om ”de andra”. Man fokuserar ofta på grupper som ses som ”särskilda” i förhållande till normgruppen. Homosexuella. Invandrare. Funktionshindrade.

– Det är välvilligt menat, men det kan skapa problem som inte fanns förut, menar Lovise Haj Brade.

Att upplysa och informera om ”den särskilda” betyder indirekt att man tar normen för given och även förutsätter att alla elever som ska upplysas också själva tillhör normen.

Den som tolererar ställer sig utanför relationen och blir därmed osynlig. ”Den andra” förvandlas i denna situation dessutom till någon som man kan/ska ha åsikter om.

Lovise i keps ler stort.

– Vi skapar problem genom att uppmärksamma det som något avvikande. Som vi dock tolererar. Men att säga ”det är helt okej att du…” innebär en obalans i makt som inte förändras genom toleransinriktningen, säger Lovise.

Som en reaktion på den traditionella toleransinriktningen har uppstått behov av en strategi som ifrågasätter normpositionen som självklar utgångspunkt och belyser de privilegier som följer med att tillhöra denna grupp – ett normkritiskt perspektiv. Både Skolverket och Diskrimineringsombudsmannen (DO) förespråkar idag ett normkritiskt perspektiv i skolornas arbete mot diskriminering, trakasserier och kränkande behandling.

– I praktiken innebär det att synliggöra och kritiskt granska de normer som finns runt om kring oss, och i oss själva, och förstå hur de påverkar våra förväntningar på olika elever, till exempel när det gäller lärande, säger Lovise.

Hur kan man jobba normkritiskt som lärare?

Vitsen med normkritisk pedagogik är att se hur vi själva bidrar till att upprätthålla ojämlikheten.

– En bra början är att skatta sig själv i olika frågor och fundera på vad man själv konkret skulle kunna göra för att förbättra sig ett snäpp, säger Lovise.

I hennes bok ”I normens öga” finns färdiga skattningsfrågor för lärare att ta hjälp av. Uppmuntrar jag eleverna till att aktivt bryta mot traditionella könsroller? Synliggör jag i min undervisning att Sverige är ett land där det bor människor med olika etnicitet, kulturer och religioner? Om man hamnar lågt på skalan bör man skrida till handling och genomföra någon form av åtgärd.

 – Det kan handla om små saker som att bestämma att eleverna ska få spela upp scener där de bryter mot traditionella könsmönster på mina lektioner. Eller att jag ska göra en analys av ett läromedel som jag brukar använda, säger Lovise.

Historieböcker är ofta tacksamma objekt för läromedelsanalyser. Trots att de är skrivna en bit in på 2000-talet, och trots att flera personer har granskat innehållet innan de trycks, ser de oftast ut på liknande sätt.

– När man tittar i de vanligaste läromedlen i historia kan man snabbt konstatera att det är vita, heterosexuella män med makt som är normen. Hur påverkar det våra elever att få historien presenterad som en aldrig ifrågasatt eller diskuterad manlig angelägenhet med traditionella manliga perspektiv – en historia där det ibland knappt verkar ha funnits några kvinnor? säger Lovise.

I Lovises bok finns flera konkreta övningar som man kan göra tillsammans med kollegor för att skapa medvetenhet om läget på den egna skolan och hur man kan jobba.

Text och foto: Mi Edvinsson

 Andra litteraturtips från Lovise:

  • Normkritisk pedagogik (Bromseth & Darj)
  • Bryt (RFSL ungdom)
  • Date (HSO)
  • Hbtq, normer och makt (Forum för levande historia)
  • Det öppna klassrummet (LR)
  • Normer i fokus (UR Skola, program)

 

 

 

 

 

Translate »