Eleverna gör framsteg – och gräsliga grimaser!

Sörgårdsskolan är i full gång med att införa PAX i skolan. Vi hänger med på Roberth Nordins lektion för att se hur det går i årskurs 1.

I januari fick lärarna på Sörgårdsskolan utbildning kring PAX i skolan. Samtliga lärare på F-3-skolan deltar. I den takt som passar klassen implementerar de undan för undan de tio pedagogiska verktygen varav ”PAX vision” är det allra första. Roberth Nordin har kommit en bit på väg med sin årskurs 1. Han utövar metodiken varje lektion, men inte alltid hela lektionen.

– Det är nytt, och det är en anspänning både för mig och för dem. Vi orkar inte riktigt hålla i det en hel lektion ännu, men vi tränar, säger Roberth.

Arbete som kräver fullt fokus

Den här lektionen ska Roberth först läsa högt ur en bok medan eleverna tittar på bilderna på klassrummets stora skärm. Men först måste eleverna tänka till utifrån PAX-visionen. Vilka PAX vill vi se under den här aktiviteten? Eleverna kommer med förslag:

– Lyssna! Titta på skärmen! Nollcentimetersrösten!

De får också fundera på vad som kan vara bliim när Roberth läser, som att till exempel prata högt. Bliim är ett neutralt nonsensord som betecknar allt som man inte bör göra under den pågående aktiviteten. Ordet medför att läraren slipper använda värdeladdade ord som till exempel ”dåligt beteende”. Under ett annat lektionsmoment kan PAX och bliim innebära något annat, det beror helt och hållet på aktivitetens art. Medan den aktuella aktiviteten pågår gäller det för Roberth att uppmärksamma när eleverna gör PAX och ge positiv feedback.

– Bra att du räcker upp handen! Tack ni som lyssnar! Mycket bra PAX vid det här bordet nu!

Roberth läser på en namnpinne.Det är tydligt att berömmet har effekt. Det blir tystare och tystare i klassrummet. Under lektionens gång använder sig Roberth också av andra PAX-verktyg. Han blåser i munspelet för att få eleverna att lyssna. Han använder namnpinnar för att dämpa armviftande och utrop från ivriga elever. Han är lite som en jonglör med många bollar i luften. Han jobbar hårt, och det gör eleverna också.

– Nu var det många gjorde väldigt bra PAX! Jag tycker att det var så bra att det blir en PAX-överraskning, säger Roberth.

Namnpinnen får avgöra vem som ska dra lappen ur påsen. Överraskningarna är enkla, lekfulla och innehåller ofta rörelse. Ninjasmyg är roligt, eller att stå på stolen och rimma på sitt namn. Idag blir det ”Gräsliga grimaser i 20 sekunder”. Det är kul!

Närbild på elev som gör ful grimas.

Tydliga framsteg

Under lektionen har Peter Leiler (PAX-instruktör och psykolog vid Barn- och elevhälsan) suttit och observerat och antecknat i sina papper. Det är handledningsdags för Roberth, något som sker med jämna mellanrum. Roberth tycker inte att han har kommit så mycket längre än sist, men han får positiv feedback från Peter. Och när han tittar tillbaka ser han att eleverna faktiskt har gjort framsteg under de två månader som har gått.

– De tänker mer på självkontroll, de anstränger sig mer, det blir bättre och bättre. En del behöver träna mer än andra, men alla kämpar så gott de kan. Många imponerar. Det gäller att lyfta de barn som har det svårast, säger Roberth.

Av de verktyg som Roberth hunnit införa tycker han att munspelet är ”största grejen”. Det fungerar oftast, och tack vare att alla på skolan jobbar med PAX kan de också använda munspelet i matsalen om det behövs.

– Det blir knalltyst! Ibland räcker det med att jag bara rör vid munspelet. Om det skulle vara så att de inte lyssnar, då får man stanna upp och öva det momentet specifikt. Det får inte tappa udden, säger Roberth.

Växling mellan aktiviteter i klassrummet är svårast för Roberths klass att hantera. Då fladdrar eleverna lätt iväg. Å ena sidan kan växlingen innebära en välgörande paus i allt det koncentrationskrävande, men å andra sidan får det inte ta för lång tid innan eleverna åter är redo för arbete. Här kan timern vara till hjälp.

– Vi har en timer med nedräkning som syns på skärmen. Ibland kollar vi bara hur lång tid det tar, ibland sätter vi en begränsning för hur lång tid det får ta att plocka ihop. Och barnen blir tysta när timern stängs av! Det är imponerande med tanke på hur det var innan, säger Roberth.

Roberth sitter mitt emot Peter vid ett bord.

Dags att bygga vidare

Roberth funderar också på vad han kan göra för att få barnen lugna i korridoren. Är de lugna innan de går in, blir det också lugnare i klassrummet. Ännu finns verktyg kvar att införa, och just för detta kan ”PAX händer/fötter” passa perfekt. Robert bestämmer sig för att prova omgående, och han är positiv till arbetssättet.

– Verktygen är tydliga och lekfulla och det är systematiskt, det är bra. Eleverna tycker också att det är bra, men de är förvånande bliimfixerade och är ofta inne på att straffa dem som inte sköter sig. Vi får se om det ändrar sig med tiden, säger Roberth.

Sista verktyget att införa är PAX-spelet. Det är också det mest effektiva. Här delas eleverna in i lag vars uppgift är att undvika bliim. De lag som klarar sig med tre bliim eller färre får sedan vara med på överraskningen. Om något lag inte klarat det så får de snart en ny chans, målet är att alla lag ska lyckas i stort sett hela tiden. Spelets svårighetsgrad utgörs av antalet minuter som spelet pågår och ökas successivt. Tre minuter är en lagom start.

– Jag längtar efter att prova, det ska bli spännande, säger Roberth.

Text och foto: Mi Edvinsson

 

 

 

Translate »