Ett brev fullt av kärlek

På sin resa i Polen besökte eleverna i Toleransgruppen platser där ofattbara händelser utspelade sig under andra världskriget och förintelsen. Josefiné Josefsson är en av de elever som följde med på resan.  Efteråt skrev hon ett brev till gruppen och dess ledare som inte kan lämna någon oberörd.

-Jag var så full av känslor från resan. Att skriva det här var ett sätt att få ut dem, säger Josefiné.

 

Josefiné beskuren

Brevet från Josefiné:

Vi klev upp långt innan vi kunde bevittna morgonsolens strålar. Nervositeten tog över i kroppen och jag vet inte hur många gånger ögonlocken höll på att ge upp av trötthet. På bussen var alla taggade till tusen. Vi var ett tjugotal ungdomar som inte visste mycket mer än att vi var på väg att göra vår största resa i livet. Vi passerade Norge. Musiken i bussen dånade så huden reste sig, det var en härlig känsla. Alla skrattade och var glada. När vi nådde flygplatsen i Trondheim var nog alla lite smått nervösa. Biljetter delades ut och våra väskor fick rulla ifrån oss på långa band.

När hela gruppen lättade från marken i det stora flygplanet, då nådde ett sug min mage, om det var nervositet eller en bunt av förväntningar det vet jag inte riktigt säkert. Snart syntes Krakow från det lilla flygplansfönstret och plötsligt blev allting tydligt, vi skulle verkligen dit. Vi landande och solen smekte våra kroppar. Jag tror varenda en av oss verkligen uppskattade värmen. Vi checkade in på flygplatsen och åkte sen i minibussar till hotellet.

Vi hade flera intressanta dagar. I Rabka, i Auschwitz och på en massa andra ställen. När flera av oss bröt ihop efter upplevelsen i Auschwitz så stöttade vi varandra. Vi höll om dom som behövde det. Inte för en sekund behövde man skämmas för att det kom tårar. Vi visade att vi verkligen var en grupp, en grupp som höll ihop. Jag är så stolt över att säga att jag är en del av toleransgruppen, för vi är verkligen änglar. Jag blev fascinerad av hur vi verkligen respekterade allas känslor därborta, och det är nästan så att jag blir tårögd av att tänka tillbaka på det.

För tjugofyra timmar sen satt vi på bussen hem, och min säng här hemma må ha varit skön att komma hem till, men det går inte en sekund utan att jag saknar varje liten del av resan. Vi hade så många roliga stunder. Vi skrattade så mycket att näsan kroppen vek sig. Vi grät över att det snart skulle vara över. Vi hade det helt enkelt så himla bra. Varje liten del av resan kommer jag minnas för resten av mitt liv. För dom i vår omgivning kan det vara lätt att tro, att för att få följa med, behövdes bara ett pass och en lagom stor resväska. Men då tror dom så mycket fel. För vi åkte med en väska full av tolerans, full av medmänsklighet och respekt. Och den väskan kan du inte packa på en halvtimme, det tog oss flera torsdagar att göra det. Men när vi väl åkte, då gjorde vi det med ett leende på våra läppar, vi åkte med stolthet.

För dom i vår omgivning kan det vara lätt att tro, att för att få följa med, behövdes bara ett pass och en lagom stor resväska. Men då tror dom så mycket fel. För vi åkte med en väska full av tolerans.

Tanken av att dom kunde valt vem som helst i min klass, men att dom valde mig, den gör mig varm i hjärtat. Jag är så tacksam över att jag fick göra denna resa, denna resa, som lämnade sånt stort avtryck i mitt hjärta. I den här gruppen känner jag mig trygg, jag kan vara precis den jag är. Vi kan skratta, vi kan gråta, vara seriösa, och helt enkelt bara finnas där för varandra. Det här kanske låter aningen överdrivet, men jag lovar att det verkligen kommer från hjärtat, att den här resan plötsligt gav mitt liv mening.

Minnet av hur torgets belysning lös upp våra kvällar, om hur hotellets trappor gjorde oss andfådda, om hur alla små skämt fick oss att skratta. Denna resa kommer alltid finnas med oss. Om den påminner oss genom bilder, eller bara som rysningar längs ryggraden, spelar ingen roll. För vi var där. Vi stöttade varandra i dom svåra stunderna, vi skaffade vänner för livet och lyckades bygga upp band med var och en, som lär hålla ett tag. Våra underbara ledare gjorde resan till något helt obeskrivligt, och utan dom hade det aldrig gått. Vi skrev en kärleksförklaring till dem, och då kom det tårar från mångas ögon.

Vi må ha flugit ifrån Polen, vi må ha kommit tillbaka till våran vardag här hemma i Sverige, och på så sätt är resan slut, men tro mig, det kommer aldrig någonsin att vara över. Ni vet när man vaknar från en dröm? Man önskar att det hade hänt. Det här var en av dom bästa drömmarna, och det bästa är att när jag vaknade i morse så kunde jag tänka på alla dagar därborta. På alla kramar jag fått, på alla skratt ni gav mig, och jag kunde andas ut och låta tyngden lätta från min axlar för att sen inse att vi var där. Vi var där, och det finns inga ord för att beskriva det. Glöm aldrig bort, i era svåra stunder, när det känns jobbig och tungt, när ni känner att ert liv saknar mening, glöm aldrig, att vi var där, och vi gjorde det tillsammans och det hade aldrig blivit så bra som det blev, om inte just du var med. Jag är så glad för vad vi gjorde, så tacksam och så stolt. För vi var där.

/Josefiné Josefsson

 Läs Pedagog Östersunds artikel om resan här.

 

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »