Ta hand om upplevelsen!

Hur pratar man med barn om teaterföreställningar och andra konstupplevelser? Caroline Gravström visar att man inte behöver vara kulturexpert för att skapa kreativa samtal som sätter fart på tankarna.

 ”Vad tyckte ni om föreställningen?”  ”Jo, den var bra.” Och så blir det inte så mycket mer. Kanske lite korta kommentarer om att det var spänningen eller en rolig huvudperson som förhöjde upplevelsen, men sedan är det stopp. Det blir inget särskilt spännande samtal.

Kanske har vi någon gång hamnat i den här fällan. Som man frågar får man svar. Ett kort svar utan reflektioner kan lätt tolkas som ointresse och likgiltighet, men det kan också dölja starka känsloupplevelser som inte låter sig uttryckas i ord. Oavsett vilket, kan man med en genomtänkt samtalsmodell ta vara på barnens upplevelse på ett helt annat sätt, fördjupa den och ge den ett mervärde.

Foto: Mi Edvinsson– Ett konstverk eller en föreställning kan drabba oss och få oss att lära oss mer om oss själva, men inte per automatik. Den här samtalsmetoden ger oss nycklar, säger Caroline Gravström från Riksteatern Västernorrland som föreläste för skolans kulturombud i Östersund.

Modellen kallas för ”En väv av tecken” och syftar både till att försöka tolka konstnärens avsikter och göra egna reflektioner. Att tolka tillsammans är, enligt Caroline, den mest givande delen i ett samtal om konstupplevelser. Pedagoger som inte känner sig tillräckligt bevandrade inom konst och teater kanske backar inför detta, men samtalsmetoden ställer inga som helst krav på kulturella förkunskaper.

– Det handlar om att ställa rätt sorts frågor för att nå en större förståelse utan att ta udden av känslan. Som pedagog är det naturligt att vilja använda konstupplevelsen som utgångspunkt för skoluppgifter, men det är viktigt att man inte låter upplevelsen hackas sönder av skolsaker. Meningen med samtalen är att de ska göra upplevelsen större, säger Caroline.

Den enkla samtalsmetoden leder oftast till spännande diskussioner, bara man lägger tyckande, värderingar och känslor åt sidan och inte fastnar i argumentation om olika ståndpunkter. Redan innan samtalet börjar måste samtalsledaren tydligt förklara för gruppen vilka principer som gäller:

  • Vi tolkar hellre än tycker.
  • Det finns inget ”rätt eller fel”, vi utgår från vår egen upplevelse.
  • Vi utgår från att allt vi sett finns där för att konstnären medvetet har valt det och spekulerar inte i annat.
Workshop : Att samtala om bilder

Eftersom pedagogerna som närvarar på Carolines föreläsning inte har sett en teaterföreställning tillsammans, är det bildkonst som de praktiskt får prova att tolka tillsammans. För att kunna tolka, måste man först ha klart för sig vad man faktiskt ser. Därför är det viktig att ta samtalsmetodens tre steg i rätt ordning:

  1. Beskriva
  2. Tolka
  3. Reflektera

They_did_not_Expect_HimI den konkreta beskrivningen lämnas inget utrymme för fantasier eller spekulationer. Det gäller att sakligt och detaljerat tala berätta vad man faktiskt ser. (En brun fåtölj  som står i mitten, en gråhårig kvinna i svart klänning, tavlor på väggen…)

Först därefter kan man börja tolka utifrån sina egna funderingar. (Varför har mannen ytterkläderna på sig? Vad har personerna för relation till varandra? Varför ser flickan rädd ut?)

Till sist kan man ge plats för mer känslomässiga reflektioner, tankar och associationer. (Hur upplever ni stämningen i bilden? Vad tror ni konstnären vill säga etc.)

Pieter Bruegels Babels torn och Ilja Repins ”They did not expect him” ger upphov till mycket spännande diskussioner bland de närvarande pedagogerna. Tänk så olika man kan tolka!

Att samtala om scenkonst

Om teaterföreställningar och scenkonst kan man prata på samma sätt som man gör om bilder, men man kan också prata om innehållet, själva berättelsen, ungefär på samma sätt som när man pratar om skönlitteratur. Efter en teaterföreställning finns också helt andra frågor att ställa. Man kan samtala om föreställningens olika delar (skådespelare, ljus, musik, rekvisita etc.). Man kan ställa frågor om tid (kronologi, tidshopp, tempo…) eller fundera på hur relationen mellan publik och salong såg ut. Caroline trycker åter på vikten av att ta hand om barnens upplevelser och inte lämna dem därhän med sina tankar.

– Ofta är det svåra ämnen som behandlas, och i ett samtal kan mycket komma upp till ytan som kan vara bra för dig som pedagog att veta, säger Caroline.

Andra pedagogiska användningsområden

Samtalen hjälper barnen att fördjupa sin upplevelse, men man får också pedagogiska vinster på köpet. Det som eleverna tränar genom denna typ av konstsamtal överensstämmer enligt Caroline på många sätt med vad som står i läroplanen om entreprenöriellt lärande: Man för kreativa resonemang som sätter saker i sitt sammanhang och värnar samtidigt om en mångfald av idéer. Samtalsmetoden ställer för övrigt samma frågor som utgör grunden för källkritik – av vem, för vem och i vilket syfte?. Den kan också  användas för att tala om sådant som dokumentärfilmer och nyhetsinslag.

Blir du sugen? Det är bara att kasta sig ut och se vad samtalen ger.

– Men kom ihåg att lyssna okritiskt och att inte värdera barnens tolkningar, avslutar Caroline Gravström.

Babels torn

Text och foto: Mi Edvinsson

 

 

 

 

 

 

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »