Så blir teaterbesöket en större upplevelse

Upplevelse, nya kunskaper och fördjupande tankar. Med lite planering kan teaterbesöket med klassen bli så mycket mer än bara ett besök. Camilla och Mia använder sig av samtalsmetoden ”En väv av tecken”.

Lärarna Camilla Skallberg och Mia Julin på Fjällängsskolan ska se föreställningen Memory med sina elever i årskurs 5. Den handlar om 17-åringen Jonny som har ett trassligt liv. När han av en slump träffar den gamla och mycket förvirrade kvinnan Sofie, följer han med henne hem.

Skrivna lappar med teaterord som koreografi, scenografi, mask och sorti.Camilla och Mia förbereder sina elever genom att prata om hur produktionen av en föreställning kan gå till. De bekantar sig med nya teaterord som scenografi, koreografi och foajé och skapar förförståelse för handlingen genom diskussionsfrågor. De pratar också om hur man ska uppföra sig i en teatersalong.  Att föreställningen är en opera har de däremot inte pratat så mycket om.

– Vi har varit på opera en gång, och det var inte alla som gillade det, en del slår ifrån sig, så vi ligger lite lågt med det, säger Mia.

Och det är inte formen som är viktig. Målet med teaterbesöket är inte att få eleverna att uppskatta opera utan att få ut maximalt av upplevelsen. I efterarbetet kommer lärarna därför att använda sig av det som Camilla lärde sig i workshopen kring samtalsmetoden En väv av tecken.

Mia i diskussion med en grupp elever, Mia med ansiktet vänt mot kameran, lyssnande.
Mia Julin med en elevgrupp.

Att diskutera en föreställning utifrån åsikter och bedömning ger inte mycket. Diskussionen blir ofta kort, leder ingenstans och landar i sämsta fall i läger av för eller emot. Istället gäller det att ställa rätt sorts frågor, frågor där alla elever kan bidra med svar oavsett om de gillade föreställningen eller inte.

– Eleverna får syn på andra saker när vi jobbar såhär. Jag kan jämföra när jag själv tittar på konst som jag inte vet så mycket om. Om jag får en guidad tur där någon berättar om färgval, penseldrag och konstnärens liv blir det intressant även om jag inte gillar tavlan. Det blir en större upplevelse, säger Mia.

Teateraffischen för Memory.Memory visar sig vara en 50 minuter lång opera med tydliga karaktärer, ett visst mått av humor, enkel och väl fungerande scenografi och fyra musiker på scenen. Eleverna sköter sig fint.

– De var överraskande positiva! När jag försökte tysta några viskande elever visade det sig att vad de viskade om var vad sjukdomen hette som huvudpersonen Sofie led av – ja, just det! – Alzheimers. Även om någon elev upplevde att ”jag fattade ingenting”, kan alla som har ögon och öron bidra i efterarbetet. Och det är ju det som är det fina med den här metoden, säger Mia.

Dagen efter föreställningen samlas eleverna åter i sina grupper där varje elev tilldelas en viktig roll enligt modellen för kooperativt lärande. Sekreteraren gör sig redo. Ordfördelaren läser frågorna: När tyckte du att föreställningen började och slutade? Vad minns du av musiken och rösterna? Hur tog sig skådespelarna in och ut på scenen? Hur använde de sig av scenografi och rekvisita?  Först mot slutet av diskussionen berör frågorna handlingen. Hur uppfattade du huvudpersonen? Var det något du undrade över efteråt? Och visst fanns det saker som eleverna funderade på. Till exempel vad som hände med Sofie sedan och hur Jonny, som bara var 17 år kunde vara hos Sofie i flera dagar – hade han inga föräldrar som undrade var han höll hus? Helt andra detaljer, som inte hade med själva föreställningen att göra, hade också letat sig in elevernas medvetande. Hur röd trombonisten blev i ansiktet när han spelade. Hur det dammade när Sofie tog av sig hatten. Var det verkligen damm? Eller något för håret?

En grupp elever sitter runt sina bänkar och diskuterar.

Camilla frågar sina elever om de tänkt något på föreställningen efter att den var slut. Ungefär hälften av eleverna har gjort det. Någon har tänkt att Sofie påminner om gammelmormor. Någon har tänkt på hur det såg ut när Sofie slog skurken med väskan. Och den där galna kycklingsången som bara fastnade i huvudet.

– Om det fanns en uppföljare, en ”Memory 2”, hur många skulle vilja se den? frågar Camilla sina elever.

En skog av händer i luften. Det är gott betyg, opera till trots. Samtalsmetoden fungerar som det är tänkt.

Text och foto: Mi Edvinsson

Foto: Mi EdvinssonLäs tidigare artikel om utbildningen i metoden