Kort tidsresa ger långvarig kunskap

Med Jamtlis tvådagarskurs i bagaget är det ingen konst att göra tidsresor på hemmaplan. Förskoleklassen på Körfältsskolan fick med Gunilla och Marias hjälp ikläda sig rollen som bondbarn på 1800-talet. Nu vet barnen både hur man kärnar smör och varför man måste viska så att inte geten hör.

På Körfältsskolan träffas Gunilla Salomonsson och Maria Gunsjö för ett planeringsmöte. Gunilla har en F-klass och Maria är SVA-lärare. De jobbar vanligtvis inte ihop, men det finns en sak som förenar dem. De har båda gått Jamtlis utbildning i tidsresans metod och tyckte att det var jättekul.

En pojke har öppnat luckan till låtsasvedspisen för att lägga in ett vedträ.
Vedspis gjord av en kartong kring ett bord.

– Jag älskar tidsresor för det är så roligt att själv få vara med och leka! Och jag ser glädjen hos barnen också. När de får vara med och göra saker på riktigt, som att kärna smör, då minns de på ett helt annat sätt. Och så för man in lite historia och folktro i leken. Det är annat än att sitta och läsa om julfirande och folktro i en bok! Jag har sett barn som inte alltid fungerar så bra i klassrummet som har blivit på ett helt annat sätt när vi gör tidsresor. Andra sidor kommer fram när de får gå in i en roll, det är häftigt, säger Gunilla.

Gunillas utbildning i tidsresans metodik var uppbyggd kring julfirande i det sena 1800-talets Sverige. Genom kursen fick hon både kunskaper och inspiration, och under åren som gått har hon genomfört flera tidsresor med jultema med olika barngrupper främst i förskolan. Maria gick sin kurs vid ett annat tillfälle, tillsammans med en kollega. Då var temat tvätt och byk, men innan de kom till skott bytte kollegan arbetsplats. Tillsammans med Gunilla ska hon nu äntligen få prova i praktiken.

– Det är ju så kul! säger Maria.

– Det är väldigt bra att vara två, men egentligen är inte nödvändigt att båda har gått utbildningen, det räcker långt med att kollegan är entusiastisk, säger Gunilla.

Maria och Gunilla sitter vid ett bord och samtalar med varandra. Anteckningspapper på bordet.
Maria Gunsjö och Gunilla Salomonsson.

Att barnen i förskoleklassen ska kärna smör och göra julpynt av papper är redan klart. Det är det som ingår i julresan. Gunilla inviger Maria i de stora dragen och tillsammans spånar de kring storyn. Gunilla ska vara mor Anna, Maria ska vara hennes piga. Lokalen som ska förvandlas till ett 1800-talshus är det lilla SvA-rummet. Trångt? Nej, perfekt. På 1800-talet bodde folk trångt. Ett stort klassrum skulle inte skapa den rätta känslan.

Det finns mycket folktro och vidskepelse kring både julfirande och smör. Gunilla berättar något om detta för Maria så att de kan utbyta repliker kring detta i sina roller när barnen hör. Tillsammans skriver de en kom-ihåg-lista över vad som ska letas fram alternativt tas med hemifrån. Inköpslistan blir kort: Knäckebröd.  Och så ska kläder och rekvisita hämtas på Jamtli. En timmes planering är allt som behövs, sedan är läget under kontroll.

– Man behöver inte göra det så pretentiöst. Här har vi ju till exempel ingen utemiljö som på Jamtli, men då får man låtsas. Man kan göra det enkelt och litet. För barnen blir det ju ändå något utöver det vanliga, säger Gunilla.

Resan

Gunilla skyndar in efter rasten och förvandlar sig medelst lång kjol, förkläde och huckle till en bondmora från 1800-talet. I väntan på sin piga hämtar hon grädden och lite vatten i en tillbringare. Rummet har gjorts gammaldags hemlikt med hjälp av några trasmattor. Trågen av trä står på ett bord, smörkärnan i ett hörn på golvet. Låtsasvedspisen av svartmålad kartong är på plats liksom bordsgranen som snart ska kläs med pappersgirlanger. Igår gjorde ena halvan av förskoleklassen sin julresa, idag är det dags för grupp nummer två.

Barnen börjar dyka upp, men var är Maria? Gunilla tittar på klockan och nås efter en stund av ett besked: Maria har blivit uppehållen av ett viktigt samtal. Sådant händer i skolans värld, det är bara att gilla läget och sätta igång.

Gunilla sitter på golvet med barnen och tänder ett ljus. På golvet ligger ett lock av koppar, ett tidslock.

Gunilla sätter sig med barnen i ring på golvet och berättar att de nu ska göra en resa långt tillbaka i tiden, till 1895.

– Hur var det i Sverige då, tror ni?

– Krig! Det fanns dinosaurier och var fattigt!

– Krig var det inte, men ganska fattigt, och de flesta bodde på landet och hade lite djur som kor, getter och grisar, säger Gunilla.

De tittar på lamporna och elementen i rummet. Fanns det sådant på 1800-talet, tro? Hur fick man ljus och värme?

Efter detta lilla tankearbete är det dags. Barnen får ta varandra i hand och blunda. Gunilla snurrar det magiska tidslocket och när det stannar är det dagen före julafton 1895.  Med hjälp av lånade hucklen, vegamössor och namnhalsband får barnen träda in i sina 1800-talsroller. Nu heter de Stina, Ester, Nils, Albin och andra tidstypiska namn.

– Och jag är mor Anna, er mamma, säger Gunilla.

Mor Anna inviger sina barn i situationen: Moster Sara kommer oväntat och ska fira jul hos dem. Det är roligt, men hur ska smöret räcka till en person till? De måste genast kärna mer!

Mor Anna tar fram den rumsvarma grädden. Hon häller den smörkärnan, sticker ner staven med träskivorna som ska bearbeta grädden och trär på locket. Såhär ska det gå till: Upp med staven, snurra den en bit, tryck ner den igen. Upp, snurra, tryck ner. Barnen turas om och det dröjer inte så länge förrän det både börjar kännas och låta annorlunda i smörkärnan. Titta, det har blivit smör!

Ett barn håller i staven till smörkärnan. De andra står runt omkring.

Gunilla häller ut kärnmjölken i en tillbringare. Barnen tittar på.

En flicka bearbetar smöret med två träspatlar. De andra barnen och Gunilla står runt omkring.

Smöret hamnar i tråget, kärnmjölken i en tillbringare. Nu ska smöret tvättas rent från kärnmjölksrester. Mor Anna slår lite vatten i tråget och visar hur man först klämmer ihop det till en klump med träspatlarna och sedan plattar ut det i vattnet. Vattnet blir vitaktigt. Det hälls bort och nytt vatten tillsätts. Kläm ihop, platta till. Alla får prova varsin gång.

I pigans frånvaro har mor Anna fullt sjå med att instruera och hålla alla barn sysselsatta. Salt ska malas, julpynt ska tillverkas, vedträn ska läggas i låtsasspisen. Julpysslet är enkelt och barnen greppar det ganska fort. Mellan varven småpratar mor Anna kring de vardagliga tingen. Om kärnmjölken som kon ska få, om far som kommer hem från skogen när det blir kväll. Och så den ständiga undran vart pigan har tagit vägen. Har hon gått iväg med drängen mitt upp i julstöket?

Barn kring ett runt bord med en bordsgran. Några gör pappersgirlanger, några maler salt.

Gunilla ger en knäckebrödbit med smör till en flicka. På bordet finns smör, salt och bröd. En pojke äter bröd och en annan väntar.

Nu ska smöret ska saltas. Alla barn får ta varsin nypa av det stenmalda saltet och strö på smöret. Mor Anna knådar in det med träspateln. Mmm…nykärnat smör på knäckebröd smakar gott! Smaken på kärnmjölken råder det delade meningar om, men några barn säger ja tack till mer.

Ungefär en timme har förflutit. Det är dags att samlas i ringen och resa tillbaka till den vanliga tiden. Detta möts av en del protester, men klockan är slagen. Innan mor Anna snurrar tidslocket berättar hon något viktigt: De får inte glömma att säga god jul till korna i ladugården imorgon när det är julafton, men de måste lova att viska så att inte geten hör! Barnen blir nyfikna.

– Varför då? Varför får inte geten höra?

– Om geten förstår att det är julafton så kommer han att vilja förstöra julen. Men ”gott nytt år” kan ni ropa högt. Då har ni lurat geten!

Med ett skrammel stannar locket platt på golvet. Barnen springer ut på rast och Gunilla pustar ut.

– Det var lite svettigt utan piga! Igår hade vi ju varsin liten grupp och kunde sitta och prata mer kring folktro och livet på gården. Men det gick ju bra ändå. Och mycket smör blev det. Igår räckte det till mellis för alla på fritids, och det lär det ju göra idag också, säger Gunilla.

Fakta om Jamtlis utbildning

Det är nu 34 år sedan Jamtlis koncept med tidsresor såg dagens ljus. Många är de klasser och barngrupper som besöker museet för att delta – så många att man redan för 22 år sedan startade kurser för att sprida metoden och lära pedagoger på skolor, förskolor, andra museer och hembygdsgårdar att själva genomföra tidsresor i sin egen miljö. Innehållet på kurserna varierar, men metodiken är den samma. Kurserna innefattar både teori och praktik.

Nästa kurs äger rum 14 -15 oktober 2020 och har titeln ”Lindebarn i Hackåsgården – uppväxtvillkor, omvårdnad, folktro.” Här får du följa med i lek och vardag för de allra yngsta. Under kursen har deltagarna möjlighet att få vara med om en hel tidsresa. Det ingår också föreläsningar om tidsresemetoden och kulturhistorisk fakta i ämnet ”barn förr”.

Här kan du läsa mer om fortbildningen och även anmäla dig: https://www.jamtli.com/larande/kurser-natverkstraffar/

Den som redan gått en kurs och vill göra en tidsresa på hemmaplan får precis som Gunilla och Maria låna kläder och rekvisita. För vuxna finns en enklare uppsättning kläder till en kvinna och en man. Till barnen finns röda luvor, vegamössor och schaletter. Lånet är kostnadsfritt, men kläderna bör tvättas innan återlämning. Förfrågan om klädlån skickas 1 månad i förväg via mejl till pia.larssonfors@jamtli.com eller britt-marie.borgstrom@jamtli.com

Viss rekvisita, som namnskyltar, smörkärna och tråg eller tillbehör för gammeldags tvätt kan också lånas kostnadsfritt. Jamtli kan också tillhandahålla bruks- och skötselanvisningar för smörkärnan, utdrag från böcker om folktro kring smörkärning samt litteraturtips knutna till olika kulturhistoriska teman.

Text och foto: Mi Edvinsson