Ondskan grep tag

Högstadieklasser fick erbjudande om att se föreställningen Ondskan på Storsjöteatern – en berättelse så stark att den fick 90 elever att sitta knäpptysta under den timslånga monologen.

En man. En svart stol. Det är allt. Skådespelaren inleder med att säga att det han ska berätta är sant. Han vet det med säkerhet eftersom det handlar om honom själv, Erik 13 år. Sedan drar han oss direkt in till familjens köksbord och den rutin som dagligen upprepas där. Ryckningen under pappans öga. Mamman som försvinner ut i köket. Erik inlåst i med pappan i sovrummet. Klädborste eller björkris – vapnen varierar – men händelseförloppet är det samma. Erik får stryk.

Scenkonst Östersund stod för arrangemanget när ”Ondskan” gavs som kvällsföreställning på Storsjöteatern. I samband med detta erbjöd de kommunens unga en gratisföreställning på dagtid. Föreställningen lämpar sig egentligen bäst för intima scener och gränsen hade dragits vid 90 elever. Intresset var stort men först till kvarn var Parkskolan, Östbergsskolan och Lugnviksskolan som kom hit med en årskurs 9 från vardera skolan.

– Äntligen kultur! Vi törstar efter kultur, säger Lena Söderström, SVA-lärare på Lugnviksskolan.

Många av eleverna hade hunnit bekanta sig med boken innan teaterbesöket.

– Det första vi gjorde var att läsa första sidan i boken tillsammans och fundera kring personerna och vad resten boken kunde handla om. Sidan 1 rymmer faktiskt otroligt mycket information. Sedan har vi läst vissa delar tillsammans och diskuterat. Eleverna tyckte att det var riktigt jobbigt det här med att styvpappan slog, det kunde de nog tänka sig in i. Det här med internatskola ligger väldigt långt bort från deras värld, men utanförskap eller ofrivilligt ledarskap bland kompisar är sådant som de kan relatera till, säger Åsa Blomqvist, svensklärare på Lugnviksskolan.

De cirka 90 niondeklassarna satt helt tysta under föreställningen då Jesper Arin från TEATERi  i en timslång monolog berättade den något förkortade storyn i Jan Guillous bok ”Ondskan”. Det är onekligen en berättelse som griper tag.

En flock elever som står i teaterns foajé.

Vad säger eleverna?

Alva och Fabian från Lugnviksskolan tog sig tid att svara på några frågor.

Vad reagerade ni mest på i berättelsen?

Fabian: Våldet!

Alva: Ja det var hemskt, man kände det i kroppen.

Fabian: Ja, det var… alltså…man kan ju inte uppfostra någon genom att slå.

Tror ni att något sådant skulle kunna hända idag?

Fabian: Ja, jag tror att det här kan hända i vår tid också. Att någon blir slagen hemma.

Alva: Ja. Fast aldrig i en skola, det skulle aldrig hända.

Vad har ni att säga om själva föreställningen som sådan?

Fabian: Jag trodde att det skulle vara fler personer på scenen.

Alva: Jag har aldrig sett en teater där det bara har varit en person, men det funkade. Men man måste nog veta lite om handlingen i förväg för att förstå. En del saker från boken var inte med, men allt kan ju inte få plats.

Ni har börjat läsa boken. Kommer ni att läsa den färdigt?

Fabian och Alva: Ja, det gör vi nog.

Text och foto: Mi Edvinsson