Nätverk som inkluderar specialpedagoger

I det nya nätverket kan specialpedagogerna få stöd och inspiration i sitt arbete. På första träffen föreläste Petri Partanen om organisatoriskt perspektiv på inkludering.

En träff på Mittuniversitetet Campus i Östersund var avstampet för ”Nätverk Specialpedagoger”, ett forum vars syfte är att stötta specialpedagogerna i Östersunds kommun i deras arbete. Med ett gemensamt nätverk för samtliga specialpedagoger blir den samlade kompetensen större, det kollegiala lärandet bredare. Det blir också enklare att sprida aktuell forsking i ämnet och ordna gemensam fortbildning för alla, vilket tidigare har uppskattas av specialpedagogerna. I arbetsgruppen sitter inledningsvis specialpedagogerna Catrin Espell-Magnusson, Cecilia Sandell, Kristina Nilsson och Vivianne Mattsontillsammans med Utvecklingsgruppens Mikael Åsberg som har samordnaransvaret. Målet för arbetet i nätverket är att specialpedagogerna ska bli stärkta som handledare i utvecklingen av inkluderande lärmiljöer.

Tema för den första träffen var därför ett inkluderande förhållningssätt i skolan, något som Östersunds kommun har rykte om sig att vara bra på. Samtidigt har de flesta pedagoger ute i verksamheten upplevt att det kan vara lättare sagt än gjort att skapa inkluderande lärmiljöer där samtliga barn, oavsett behov, når de uppsatta målen.

Foto: Mi Edvinsson

En organisatorisk fråga…

Specialpedagogernas kompetens spelar en viktig roll för att lyckas med ett inkluderande arbetssätt i skolan. Hur komplext det kan vara gav Petri Partanen, forskare och psykolog i Östersunds kommun, en tydlig bild av i dagens föreläsning.

– Inkludering handlar inte bara om hur man gör med barn. Det är även en organisatorisk fråga, säger Petri Partanen.

Partanen menar att det finns ett glapp mellan retorik och vardag på detta område. För att nå ända fram måste man ha ett inkluderande förhållningssätt på alla nivåer i hela organisationen, men det är i vardagens dilemman som de viktigaste vägvalen sker.

…men jobbet börjar på pedagognivå

Hur många pedagoger har inte känt den där oroande diffusa känslan inför en speciell elev: ” Det är något.” Vem är den första som man vädrar sin oro med? Är det kollegorna? Eller vänder man sig direkt till en expert som kan lösa problemet?

– Det är här som exkluderings- eller inkluderingsprocessen börjar. Om pedagogens uppdrag är att möta varje barn och ta ansvar i vardagen kan man inte lämna bort problemet till någon annan om man vill ha ett inkluderande förhållningssätt., säger Partanen.

Foto: Mi Edvinsson

Nummer ett är alltså att ta upp frågan i arbetslaget, vilket dock inte garanterar att man är i hamn. Nu gäller det, menar Partanen, att prata om saken på rätt sätt och inte låta de patologiska berättelserna avlösa varandra. Istället måste man välja en annan berättelse, den salutogena, som handlar om goda exempel, konstruktiva lösningar och en vilja att prova nytt. Bara då kan man komma vidare på vägen mot ett inkluderande arbetssätt. I spänningsfältet mellan nuläge och önskat läge finns energi. Huruvida vi använder den energin till att skapa monster eller lösa problem är enligt Partanen en organisatorisk fråga.

Annat som pedagogen måste förhålla sig till i sin vardag är det motstridiga uppdraget att både låta eleverna få vara olika och utvecklas i sin egen takt och se till att de har uppnått vissa mål vid en viss tidpunkt. Brist på resurser, brist på tid att prata och stress över kunskapsmålen är ytterligare organisatoriska faktorer som nämner i sina diskussioner. De kan alla försvåra ett inkluderande arbetssätt.

Stödbehovet beror inte bara på barnet

Petri Partanen använder en triangel för att åskådliggöra storleken av det stöd som barn i skola och förskola behöver. I triangelns översta spets finns läroplanen, målen och uppgifterna som tillsammans skapar behovet av hjälp och stöd. I de andra två vinkelspetsarna finns eleven respektive kontext, lärmiljö, samspel och relationer.

PartanenExtraanpassningar2014

Ju större avstånden mellan triangelns tre spetsar är, desto större blir barnets behov av stöd. Bilden tydliggör att behovets storlek inte bara beror på barnet, utan även på en mängd organisatoriska faktorer.

– Vi behöver bygga modeller för att jobba inkluderande och minska behovet av särskilt stöd, och arbetet måste ske på pedagognivå. Hur gör vi det?

Partanen bollar över frågan till specialpedagogerna, och kanske kan nätverket som nu bildas bli en del av svaret.

– Att vara specialpedagog är mycket av ett ensamarbete. Här kan vi dela erfarenheter och bolla tankar. Jag ska ge ”mina” förskollärare olika perspektiv i handledningen, men jag behöver ju få input själv också, säger Catrin Espell-Magnusson.

 Text och foto: Mi Edvinsson

 

 

 

 

 

 

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.