Så kan vi hjälpa förskolebarnen att utveckla sitt lärande

En god förskolepedagog med rätt verktyg har mycket stor betydelse för barnens lärande och framtida skolgång. Det var Petri Partanens budskap till förskolans personal. När en hållbar ”gummisnodd” väl är på plats, kan till exempel PUSS-modellen vara till stor hjälp.

Petri Partanen är filosofie doktor, legitimerad psykolog och specialist i pedagogisk psykologi med 20 år bakom sig som psykolog vid Elevhälsan i Östersund. Han har tidigare disputerat med en avhandling om metakognitionens betydelse för skolelevers inlärning och gästforskar för tillfället vid Kingston University i London med särskilt fokus på den tidiga språkinlärningen och utvecklingen av matematisk förmåga. Förmiddagens föreläsning på Parkskolan i Östersund riktade sig mot förskolans personal. Inte en stol var tom.

Grunden för lärande

Lärande i förskolan handlar om samtal och att tänka tillsammans med barnen. En god relation mellan barnet och pedagogen är dock en förutsättning för att lärande ska ske. Petri Partanen beskriver den goda relationen som en osynlig gummisnodd som skapar ömsesidig kontakt. Barnet tyr sig till pedagogen, känner tillit och samförstånd. I förskolan kallar man ofta ”gummisnodden” för anknytning. Vygotskij benämner det intentionalitet. Det är här lärandet börjar.

– Har alla barnen på förskolan en sådan relation till någon vuxen? Det kan vara idé att prata om det i arbetslaget för att identifiera de som är i riskzonen och försöka stärka deras gummisnodd, säger Petri Partanen.

Foto: Mi EdvinssonKärlek och tillit leder inte automatiskt till lärande. Barnet behöver också verktyg för att kunna utveckla sina förmågor. Språket är ett sådant verktyg – enligt Vygotskij det främsta för tänkande och lärande.

– Förmågan att tänka är inte en fråga om begåvning, det är något man kan utveckla, säger Petri.

Vi kan hjälpa barn att utveckla sitt tänkande genom att ställa frågor. ”Vad tänker du på?” Detta är en mycket enkel och vardaglig fråga, men det är där det börjar. Med tiden kan barnet också svara på hur det tänker.

– En god pedagog har stor möjlighet att påverka utvecklingen av förskolebarnens kognitiva förmåga. Detta kan utjämna skillnader som annars kan uppstå på grund av socioekonomiska förhållanden. Att hjälpa barnen som kommer från socialt utsatta miljöer bör vara förskolans paraduppgift, säger Petri.

 

Barnets berättelse om sig själv

Hur ett barn ser på sin egen begåvning är också en avgörande faktor för lärande. Detta grundläggs tidigt. Av ord som vuxna säger väver barnet en berättelse om sig själv. ”Jag är dum.” ”Jag ställer alltid till det”. Redan i 4-årsåldern kan ett barn säga så. Barnet nedvärderar sin förmåga och börjar – livrädd för att misslyckas – undvika utmaningar. Därmed lär sig barnet mindre än kamrater med gott självförtroende.

Hur kan vi hjälpa dessa barn att förändra sin berättelse? Att säga ”Det kan du visst!” hjälper inte. Istället gäller det att ge feedback varje gång barnet klarar något. ”Duktig” är ett dåligt ord i sammanhanget. Återkoppling måste handla om vad barnet faktiskt har gjort. Och bara om gummisnodden är tillräckligt stark, kommer barnet att tro på vad den vuxna säger.

De vuxnas berättelse om barnet

Från att inte ha tänkt något särskilt om barnet kan pedagogen, ofta när barnet är i 4-5-årsåldern, få en allt mer bestämd känsla av att det är något. Pedagogen dryftar sina tankar med kollegan. Någonstans här börjar de vuxnas berättelse om barnets behov av stöd. Hur den berättelsen blir, beror på vilket sätt vi pratar om det. Hittar vi lösningar eller ältar vi problemen tills mötestiden är slut?

– Dessa maktlöshetsberättelser klistrar sig fast som post-it lappar på barnet: ”Koncentrationssvårigheter.” ”Svårt med relationer.” För att hitta lösningar krävs ett annat tänkande. Barns behov av stöd är inte egenskap hos barnet, det är alltid situationsbundet, säger Petri.

Nummer ett är att analysera situationen. Vad är det som händer? Vad är det som gör att det inte fungerar för barnet under samlingen? Ett beteende måste alltid förstås utifrån en specifik situation eller aktivitet. För att komma tillrätta med ett oönskat beteende måste vi fråga oss hur vi kan förändra situationen, inte barnet.

Petri visar en tankemodell som kan hjälpa oss att förstå var vi ska skruva för att barnet ska bete sig annorlunda. Det är många olika faktorer som spelar roll, vilket triangelns tre hörn illustrerar:

  1. Barnets ”ryggsäck” och nuvarande beteende
  2. Läroplan, mål, aktiviteter, uppgifter att klara av
  3. Lärmiljö, kontext, relationer, samspel, verktyg

partanens-triangel

Ska vi förkorta tiden för att barnet helt enkelt inte kan vara stilla och koncentrera sig så länge? Vad är målet med samlingen? Kan vi uppnå det på något annat sätt så att det fungerar för samtliga barn? Går det bättre om barnet får sitta tätt intill en vuxen?

– Först när vi gått igenom triangelns alla faktorer och provat att skruva där vi kan, går det att säga om barnet har behov av särskilt stöd. Här behövs goda samtal i arbetslaget, kanske med stöd av en specialpedagog, säger Petri.

Ambitiösa mål i förskolans läroplan

Förväntningarna på barn i förskolan har förändrats över tid, inte minst med den nya läroplanen som ger förskolepedagogen det viktiga uppdraget att stimulera barnens utveckling och lärande. Som Petri Partanen ser det är läroplanens förväntningar på vilka förmågor som förskolebarnen ska utveckla stora: Lyssna, reflektera, språklig förmåga och ordförråd, förståelse för olika matematiska begrepp, problemlösning. Listan är lång.

– Undersöka, reflektera över och prova olika lösningar – det låter som om det vore grundskolan. Det är avancerat, och det kräver metakognition, säger Petri.

Petri är kritisk mot förskolans läroplan så till vida att den innehåller många mål men saknar vägledning om hur mycket barnen förväntas kunna. Hur ska vi veta vad som är lagom? Hur stort steg i utvecklingen kan man kräva av varje barn, och hur litet steg kan anses vara okej? Oavsett hur svåra dessa frågor är, måste förskolans pedagoger hjälpa barnen att utveckla sina förmågor. Ett stöd kan vara PASS-modellen som synliggör de grundläggande förmågor som döljer sig bakom läroplanens höga mål.

PUSS-modellen

Bakom förmågor som att undersöka se helhet och delar, reflektera, förstå samband och att göra saker i rätt ordning döljer sig ett antal mer grundläggande förmågor. De sammanfattas i PASS-modellen, skapad av Lev Vygotskij och Alexander Luria, som är en modell för hjärnans utveckling med avseende på lärande. PASS – på svenska PUSS – står för:

  • Planeringsförmåga
  • Uppmärksamhet (eng. Attention)
  • Simultanprocess
  • Successiv process

– Dessa är en nyckel till alla de förmågor som läroplanen vill att barnens ska utveckla, och det kan vi pedagoger kan hjälpa dem med, säger Petri.

pass-modellen-ratt

Kort om de fyra förmågorna:

Planeringsförmåga handlar om att reflektera, att tänka om tänkandet, det vi kallar för metakognition och som är avgörande för allt lärande. Planeringsförmåga behövs bland annat för att lösa problem, att hålla en röd tråd genom en berättelse eller förstå någon annans tankar. Vi hjälper barnen att utveckla detta genom att ställa åldersadekvata frågor. Vad ska du göra? Vad ska du göra innan du går ut? Vad ska du göra snart? Hur tror du att Lisa tänker nu?

Uppmärksamhet handlar om att kunna koncentrera sig på en sak, men också om att kunna skifta fokus – om det behövs. Uppmärksamhet handlar även om uthållighet och graden av vakenhet. Vissa barn är ”slowstarters”, andra är konstant ”på”. Nyfikenhet och lärande kräver ett visst mått av vakenhet medan för mycket intensitet tröttar ut barnet. Beroende på hur barnet fungerar kan det behöva hjälp med att hitta strategier, till exempel för hur man stannar kvar i en uppgift tills den är klar.

Simultanprocess är den grundläggande förmågan för att fatta, förstå begrepp och se samband, den som gör att det plötsligt går upp ett ljus: Aha!

Barn tränar denna förmåga genom att kategorisera, sortera och träna sig på att se likheter och skillnader. Den klassiska latjolajbanlådan i Fem myror är ett guldexempel på hur man tränar denna förmåga.

Successiv process är förmågan att följa eller konstruera sekvenser och att göra saker i en viss ordning. Att ljuda bokstäver till ord, att återberätta en saga. Trä pärlor, ordlekar med rim och ramsor samt rörelselekar är exempel på aktiviteter som tränar denna förmåga.

Både för språkutveckling och matematisk förståelse är nödvändigt att kunna sådant som att sätta ihop delar till helheter, ta isär och skapa kedjor. Med PUSS-modellen för ögonen kan det vara enklare för pedagogerna att se vad barnen behöver träna för att utvecklas i riktning mot förskolans mål och ett framtida lärande och även förstå hinder som kan försvåra lärandet.

– Modellen kan användas som stöd för att sätta fingret på underliggande processer. Sedan ska man ju vara medveten om att man inte kan härröra allting till PASS-processer, säger Petri Partanen.

Text och foto: Mi Edvinsson

 

 

 

 

 

 

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.