Clowneri med många språk

Friteaterns föreställning var en kulturell upplevelse bortom ordens begränsningar som fick barnen i F-1 att skratta, protestera mot orättvisor och be om mer.

”Den vackraste visan om livet självt” var titeln på föreställningen som ingick i Skapande Skolas organiserade aktiviteter för årskurs F-1.
Föreställningen kan beskrivas som klassiskt clowneri, fast med mycket musik och utan röda näsor. Som så ofta i en clowntrio finns en sprätt som gärna vill framstå som lite finare än sina klantiga vänner. I denna föreställning kallas han Maestro.

Foto: Mi EdvinssonHär finns också de två pajasarna som gör det mesta tokigt. I samspel skapar de olika situationer som vi alla, oavsett ålder, både kan skratta åt och identifiera oss i. De tre figurernas ambition, med Maestro i spetsen, är att framföra en fantastisk musikkonsert. Naturligtvis blir det inte riktigt som de har tänkt sig.

Två av skådespelarna varvar tyska, italienska, låtsasspråk och svenska i en salig blandning. Den tredje uttrycker sig över huvud taget inte med ord, och det behövs inte heller. Foto: Mi EdvinssonDe tre figurerna tappar, ramlar, misslyckas, gör tokigt och fel. De hittar på bus, trollar, spelar på allehanda instrument, sjunger och dansar. F-1:orna från Arnljotskolan är med på noterna och det skrattas friskt i stolsraderna. Lika högljutt protesteras det när Schäfern och Flugan retar Maestro och knycker hans saker så att han blir ledsen.  Det blir barnen som får hjälpa till att ge tillbaka sakerna och göra honom glad igen.

– Vi har uppträtt en del på flyktingförläggningar och har funderat på hur vi kan uttrycka oss utan ord. Clowneri är roligt, men också djupt. Det handlar om det allmänmänskliga som vi alla kan känna igen oss i säger, David Odlöw som är en av skådespelarna.

Foto: Mi EdvinssonOch det är sant. Glädje, sorg, förälskelse, besvikelse och ilska är något som alla människor kan känna, förstå och dela oavsett om man förstår varandras nationella språk.

– Det handlade om kul saker. Jag förstod, för jag kan det där språket. Jag kände igen massor av ord, säger Ejra, ett av barnen från Arnljotskolan, efteråt.

– Det var lite svårt att förstå vad dom sa, men man kan säga med kroppen också, och då förstår man, säger Felicia.

I finalen spelas och dansas lite extra. När trion slutar ropar barnen ”MERA!” Och så blir det en extra liten truddelutt.

Text och foto: Mi Edvinsson

 

 

 

 

Tags:

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.